MrDoris

Min bästa vän sen jag var nyfödd var min far. Jag ville jämt och ständigt vara med honom och han ville jämt vara med mig. Det största sveket var inte att han drack och inte att han  stal, utan det största sveket har varit att han nu på de sista åren har avsagt sig rollen som min pappa.
Då jag fick diabetes kände jag att jag blev en stor belastning, tung som en tegelmur. Då jag kom och hälsade på honom i Piteå var jag bara i vägen och till besvär. Jag var ingen han kände glädjen av att få vara med, hans egna kött och blod ville han i stort sett bli av med. Därför har jag själen full av ärr.

Någon som har gjort denna sorg betydligt mycket enklare är en specifik person som har lättat upp mitt hjärta flera gånger om. Han finns alltid till, bara ett telefonsamtal bort och han hör av sig till mig då jag behöver det som mest. Jag tror att han är telepatisk!
Utan honom hade mitt liv varit betydligt mörkare, typ kanske kolsvart? Skit-trist tillochmed!
Han är som en pappa för mig, han får mig att må bra och skratta högt så grannrna funderar väl på om jag driver någon slags humor-klubb. Jag älskar dig Janne.
Och en bonus är väl att hans "älskarinna" (min fusk-moster) kommer med på köpet. Helt underbar duo jag alltid vill ha äran att känna.

Tack för att ni finns i min närhet!