Logiskt.

Igår bevittnade jag det kraftigaste åskvädret jag någonsin varit med om. Och jag var skräckslagen. Men tur var väl det att ovädret inte höll i sig så fruktansvärt länge, så efter en halvtimme med prutt i magen kunde vi återigen beté oss som om vi levde på 2000-talet.
Jag kom nyss hem till Björn, vi har nämligen varit och ätit mjukglass, den godaste mjukglassen jag någonsin smakat tillochmed! Jag såg det som en belöning för att ha klarat av ovädret igårkväll. Då känns det mycket bättre att ha syndat.

Jag ska dansa fastän hjärtat brister.

Igår landade jag och min mor i Malå. Klockan var kring tio, och min storebror tyckte att vi anlände mitt i natten. Han kan man inte riktigt kalla en nattuggla. Och imorgon får jag en stor ära att träffa min kusinvitamin!
Jippi!

Trästockshelgen är också överspelad. Och mot alla odds följde min ovannämnda bror med mig på området, tillsammans med min finaste vän Anna. Väl där fick jag se Säkert! och Sahara Hotnights. Det kändes himla bra i lillhjärtat mitt. Men Säkert! tog ändå hem alla priser, så sjukligt bra!


My disorder.

Efter en mysig helg i skogen i Holmträsk har vi nu förflyttat oss till Burträsk och lite mer civilisation, men inte mycket.
Under helgen har jag, Korv-Hanna och Bubb-Jimmy legat på en gummibåt på sjön.
Jag har blivit förbannad på Jan då han har skvätt vatten på oss i gummibåtarna.
Och i samband med vattenskvättningen rev jag sönder en åra då jag skulle ge igen på brodern.
Jag har bränt mina ben, kraftigt mycket. Och dom är precis lika randiga som förra sommaren...
Korv-hanna låg breve mig och blev brun som en pepparkaka, flashade sin smygtränade kropp och sänkte mitt självförtroende till dy-botten, jävla falukorv.
Hammocken med en kaffekopp med Polia-mamman har varit min favoritsysselsättning, så lat som jag är.
God mat har gjort mig fet.
Och Mats har bjudit på en show, som vanligt.
Skrynklig duk, over and out.


Percy.

Jag har återigen fått klagomål från ett visst håll att jag ej upptaderar min ack så intressanta blogg.
Nu var det från mitt mongo till kusin som bland annat får upp mig på en scen på torget i Malå. (Jag kommer aldrig förlåta dig för det, så du vet.)
Så jag ska återigen ta mig i kragen och upprätthålla detta.
Nu tillbaka till rumssoffan och "-Niiiilecity hundra fem komma sex!"

Geek in the pink.

Idag är ingen vanlig dag, nej, för idag är det Linnéas födelsedag!!!
Jag hoppas att hon har haft det helt underbart, min lilla favorit-homo.
Och här nedan hade jag tänkt slänge in en sjukt vacker bild på den sistnämnda damen, men jag är hos Björn.
Hör och häpna så har han inga bilder på dig Linnéa, så det får bli ett bildlöst inlägg.
Tråkigt men sant.
Du är bäst Linnéa och du har en födelsedagspresent att kräva av mig! Sådetså!
Jippi!

My hometown.

Jag är i Malå och vi har nu bestämt sängplatser. Vi två snarkfria, det vill säga jag och Björn, får dela storsängen medan snarkar-mamma får ta soffan i vardagsrummet.
Etapp ett avklarad.

Jag börjar bädda och jag väljer vilken sida jag vill sova på, Björn vill då såklart sova på den sida jag valt. Men så snäll som jag är går jag med på bytet.
Etapp två avklarad.

Då detta var överenskommet bestämmer Björn att jag bara får sova på ett litet hörn... Jag tar då hjälp av mamma som vägrar hjälpa två fightandes syskon.
Back to barnsben och syskonbråken.
Nu fattas bara en sjukt störande Jan-banan.
Etapp tre kommer aldrig att bli avklarad.

Bring me everyone.

Jag mår psykiskt jävla dåligt. Mustasch spelar ikväll typ 500 meter härifrån och jag ska inte dit och ögonslicka sångaren i bandet. Sen kan jag inte heller sluta lyssna på deras höjdare till låtar, och medan jag gör det vill jag gråta blod. Och NEJ, jag kommer inte sluta klaga. Jag har dock tröstat mig med en liten likör till kaffet plus tros-provning med mamma. (Låter värre än vad det var.) Så nu till slutsatsen av detta patetiska inlägg; ni som ska se det enda vettiga bandet på denna stadsfest, ni kan väl lyssna för fyra öron? Det skulle göra mig väldigt glad.
Tack för mig.

The Rising.

Ja jag har fått lite kritik för mitt ointresse för bloggandet från både det ena och andra hållet.
Så nu får jag väl ta mig själv i kragen och dra upp detta projekt, jag har ju faktiskt lite fritid nu tillochmed.
Och det största och tråkigaste som hänt de senaste dagarna är nämligen detta:

Clarence Clemons har trillat av pinnen.
Jag ville dö själv då jag fick höra det.
Nej jag är inget galet fan, onej!

RSS 2.0