It’s a revolution, I suppose.
En tisdagsafton med sushi, byxprovning och tjatter, kan jag med säkerhet skriva, är himlade mysigt!
Men då måste jag dock bortse från, "sms-signals-uppspelning", diverse småbråk (som är fyllda med kärlek) och tillsist fick jag och Lovisa ofrivilligt bevittna Jens version av fjollig bilförsäljare. Jag har dessutom ont i mina revben efter avskedskramen utan dess like. Ni är de bästa satarna in the hole wide world!
Vänner som dessa kan man inte väga i guld, men kanske saffran? Jag har sagt det förut och jag säger det igen; ni är de mest underbara människor som jag någonsin kan få äran att ha i min närhet!
Kommentarer
Trackback
