It's carved into my mind. I was here, you were out of reach, still somehow scars my memory. Though I'm still here. Though I'm always behind, I need to know, will I do right this time? Not anyone, seeks a lie. I brush it off, but then what? Everytime I stand here corrected. Hope it hits you hard, if it hits at all so you finally know, what you really want. Maybe then, I'll be gone forever.
Jag och min fina moder känner varandra rätt så bra. Det blev ännu mer solklart då jag, i helgen, berättade för henne att jag funderade på att ringa ett samtal. Hennes första reaktion var: -Jaha, ska du skälla? Jag behövde inte ens nämna namnet på mitt blivande officiella hat-objekt.
Jag funderar starkt på att ringa det där fruktade samtalet, men först kanske man ska göra ett slags manus?
För visst får man skälla om det är befogat?
Kommentarer
Trackback
