The human instrument.

Nu håller jag på att vara fruktansvärt jävla less på denna skit som spökar i min kropp. Helt seriöst, nu får det vara nog. Jag har tillochmed sjukanmält mig ännu en dag för detta. Tack och lov för mamma, hon är helt enkelt bara bäst som orkar med mina dagliga panik-samtal! Vad skulle jag tagit mig till utan henne?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0