Life ain't that good that it's worth dying for.
Dagens fundering: Jag förstår inte hur vi på jobbet konstant kommer tillbaka till Bajs-ämnet? Vi har diskuterat om hur många gånger vi bajsar per dag. Och om bajset flyter eller ej. Det ska tydligen flyta. Det gör inte mitt.
Dagens beroende: Köttsoppa!
Jag har nu, tyvärr, läst ut världshistoriens bästa bok. En bok som jag vekrligen har känt igen mig i. En bok jag har gråtit till. En bok som har fängslat mig från pärm till pärm. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, Jonas Gardell är ett geni. Han har konverterat mig till en bokmal. Och nu ska jag börja på boken "Jenny". Om jag klarar mig igenom den är det delade meningar om, jag tror jag kommer tycka att den är grotesk. Bara detta gjorde att jag grät krokodiltårar:
"Med snabba steg går Jenny backen ned från Klippoteket. Armarna hårt knutna över bröstet. Utan att tänka följer hon gatan bortåt. Hon bara går och går utan att veta vart. Minst en timme går hon utan att stanna. Hon vet inte var hon är. Hon vet inte vem hon är. Jenny är vilse i en främmande, skrämmande stad, och hon snorar och snyftar. En ubåt är hon på havets botten, och det dunkar och ekar i henne, och hon kan inte andas, för hon får ingen luft, och hon drunknar etthundra gånger, men ändå dör hon inte trots att det är det enda hon vill. Så stannar hon upp och får plötsligt syn på sig själv i ett skyltfönster. I spegelbilden ser hon en blek och mager liten flicka med skrämt ansikte, rödgråtna ögon och nästan inget hår. En flicka som ingen någonsin har älskat. En flicka som ingen någonsin kan älska. Som är hon.
Det är natt. Hon sitter på badrumsgolvet och har låst badrumsdörren. Hennes pappa sover. Han har tagit sömntabletter som han alltid gör. Han kommer inte att vakna. Jenny skär sig i armarna med rakblad. Hon kan andas när hos skär. Det är som om hela hon slappnar av. Hon skär sig själv sann.
Nu gråter hon ut hela sin vidriga barndom. Sedan är barndomen över." -Utdrag från "Ett UFO gör entré".
Ett lycka till skickar jag till mig själv. Jag kommer avlida medan jag läser berättelsen om denna mjäll-brud.
Jag vet att ni blir trött på mitt eviga tjat om detta, men det skiter jag i. Skiter speciellt i er som INTE plöjt igenom detta mästerverk. Läs den!
Tjing!
Dagens beroende: Köttsoppa!
Jag har nu, tyvärr, läst ut världshistoriens bästa bok. En bok som jag vekrligen har känt igen mig i. En bok jag har gråtit till. En bok som har fängslat mig från pärm till pärm. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, Jonas Gardell är ett geni. Han har konverterat mig till en bokmal. Och nu ska jag börja på boken "Jenny". Om jag klarar mig igenom den är det delade meningar om, jag tror jag kommer tycka att den är grotesk. Bara detta gjorde att jag grät krokodiltårar:
"Med snabba steg går Jenny backen ned från Klippoteket. Armarna hårt knutna över bröstet. Utan att tänka följer hon gatan bortåt. Hon bara går och går utan att veta vart. Minst en timme går hon utan att stanna. Hon vet inte var hon är. Hon vet inte vem hon är. Jenny är vilse i en främmande, skrämmande stad, och hon snorar och snyftar. En ubåt är hon på havets botten, och det dunkar och ekar i henne, och hon kan inte andas, för hon får ingen luft, och hon drunknar etthundra gånger, men ändå dör hon inte trots att det är det enda hon vill. Så stannar hon upp och får plötsligt syn på sig själv i ett skyltfönster. I spegelbilden ser hon en blek och mager liten flicka med skrämt ansikte, rödgråtna ögon och nästan inget hår. En flicka som ingen någonsin har älskat. En flicka som ingen någonsin kan älska. Som är hon.
Det är natt. Hon sitter på badrumsgolvet och har låst badrumsdörren. Hennes pappa sover. Han har tagit sömntabletter som han alltid gör. Han kommer inte att vakna. Jenny skär sig i armarna med rakblad. Hon kan andas när hos skär. Det är som om hela hon slappnar av. Hon skär sig själv sann.
Nu gråter hon ut hela sin vidriga barndom. Sedan är barndomen över." -Utdrag från "Ett UFO gör entré".
Ett lycka till skickar jag till mig själv. Jag kommer avlida medan jag läser berättelsen om denna mjäll-brud.
Jag vet att ni blir trött på mitt eviga tjat om detta, men det skiter jag i. Skiter speciellt i er som INTE plöjt igenom detta mästerverk. Läs den!
Tjing!
Kommentarer
Postat av: kickan34
ja att skära sig e lycka. omvänd lycka kanske men man blir lycklig av det sen.:)
Trackback
