Så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt.
Dagens fundering: Vad blir det för mat?
Dagens beroende: Vilan och lite frisk luft.
Jag klickade in mig på en blogg. På den bloggen ville tjejen som skrev att vi läsare skulle skriva in våra högsta drömmar. Jag började pjåta på med min högsta dröm, svart på vitt. Sen insåg jag, vill jag att någon ska veta vad min högsta dröm är? Vill jag inte bara hålla den för mig själv, ta fram den ur kassaskåpet för att sedan tänka på drömmen ett tag? Om och hur den kan förverkligas. Jag väljer det alternativet för ett tag framöver, tills jag är riktigt säker på att det är det jag vill. För drömmar kan besannas, ellerhur? Fast jag är högst tveksam i detta läge.
Försökte mig på att besanna en mer...vad ska man kalla det..."akut" dröm. Yes, jag ringde ett samtal. Men svaret jag fick: -Han är upptagen just nu, men om jag får ta ditt ärende skickar jag honom ett meddelande så kommer han kontakta dig så fort som möjligt. Han har fortfarande inte ringt. Har en känsla av att han inte kommer att ringa och tack vare den lilla motgången vill jag ge upp. Fastän jag inte ens försökt helhjärtat. Men sån är jag, feg och rädd som ett litet rådjur, skräms av minsta rörelse. Jävla nervositet.
Nu har jag iallafall friskförklarat mig själv. Jag vill inte ens titta på en termometer med skräcken att bli febrig igen. Sedan sväljer jag några dussin Ipren och orkar inte känna efter, för hemma vill jag inte vara längre. Nu har Sofi fått nog. (Stampar ner foten bestämt i golvet) Kommer det bära eller brista? -Jag hoppas på det förstnämnda. Det enda som svider är, trodde aldrig att jag skulle sjunka såhär lågt, att hjälpa Stellan. Men jag ser det inte som någon jävla välgörenhet åt den karln. Mina vänner ska slippa rycka in i mitt ställe, det är väl en betydligt bättre formulering? Det tycker iallafall jag. Så då säger vi så.
Tjing!
Dagens beroende: Vilan och lite frisk luft.
Jag klickade in mig på en blogg. På den bloggen ville tjejen som skrev att vi läsare skulle skriva in våra högsta drömmar. Jag började pjåta på med min högsta dröm, svart på vitt. Sen insåg jag, vill jag att någon ska veta vad min högsta dröm är? Vill jag inte bara hålla den för mig själv, ta fram den ur kassaskåpet för att sedan tänka på drömmen ett tag? Om och hur den kan förverkligas. Jag väljer det alternativet för ett tag framöver, tills jag är riktigt säker på att det är det jag vill. För drömmar kan besannas, ellerhur? Fast jag är högst tveksam i detta läge.
Försökte mig på att besanna en mer...vad ska man kalla det..."akut" dröm. Yes, jag ringde ett samtal. Men svaret jag fick: -Han är upptagen just nu, men om jag får ta ditt ärende skickar jag honom ett meddelande så kommer han kontakta dig så fort som möjligt. Han har fortfarande inte ringt. Har en känsla av att han inte kommer att ringa och tack vare den lilla motgången vill jag ge upp. Fastän jag inte ens försökt helhjärtat. Men sån är jag, feg och rädd som ett litet rådjur, skräms av minsta rörelse. Jävla nervositet.
Nu har jag iallafall friskförklarat mig själv. Jag vill inte ens titta på en termometer med skräcken att bli febrig igen. Sedan sväljer jag några dussin Ipren och orkar inte känna efter, för hemma vill jag inte vara längre. Nu har Sofi fått nog. (Stampar ner foten bestämt i golvet) Kommer det bära eller brista? -Jag hoppas på det förstnämnda. Det enda som svider är, trodde aldrig att jag skulle sjunka såhär lågt, att hjälpa Stellan. Men jag ser det inte som någon jävla välgörenhet åt den karln. Mina vänner ska slippa rycka in i mitt ställe, det är väl en betydligt bättre formulering? Det tycker iallafall jag. Så då säger vi så.
Tjing!
Kommentarer
Trackback
