MrDoris

Dagens fundering: O-i O-a-a tang-tang walla-walla bang-bang.
Dagens beroende: Lunch.

Jag tänkte lite snabbt på barndomen.
Det kan man kalla livet.
Ingenting att oroa sig för eller saker att bestämma och man behövde mest bara flyta med strömmen.
Det största valet i unga år var väl om man skulle leka med barbiedockor eller vilka man skulle vara med efter skolan.
Stora I-landsproblem.

Vi brukade leka en lek på skolan som hette "Titti, Titti och Titti".
Det var en lek som jag, Hanna Larsson och Emelie Renling hittade på och lekte.
Men syftet med leken var egentligen bara att undfly Malin Lundqvist, hon ville vi inte vara med. (Ungar kan vara grymma ibland)
"-Nej du kan inte vara med, det går bara att vara tre i den här leken."
Men veckorna gick och resterande av klassen ville vara med och vi hade ingenting att säga till om längre.
Då började leken kallas för; Titti, Titti, Titti, Titti, Titti... ja ni fattar.
Helt plötsligt blev det inte lika roligt att leka Titti-leken så vi slutade snabbt upp med den och byggde snölyktor istället.
Vissa barn började leka "Herren på täppan", men det vågade jag aldrig vara med i, jag var för feg.
Kanske för att vi kusiner skulle leka det tidigare en gång i Holmträsk, i en backe som förövrigt slutade vid vägkanten.
Inte det smartaste valet, tur var väl det att Holmträskvägen inte var så trafikerad.
En bil var tredje timme, högst.
Anyways, i den leken, den gången fick jag panik.
Peter var stor och stark och knuffade ner både mig och Hanna, till sin hjälp hade han Jocke.
Dessutom var han äldst så han fick bestämma, han skulle alltid börja högst upp, FEGIS!
Så det var bara att ramla och hoppas att man inte skulle slå sig.

Mjukisdjur var min passion, jag hade hundratals och det räckte inte till.
Mycket vill ha mer. (Men i vissa fall var det en annan inställning; "Nu jäcke!")
Dock fanns det gånger då jag och Hanna hade sett läskiga filmer.
Dessa gånger tyckte vi att den stora mjukis-nallen tittade på oss med mörka ögon och inbillade oss att nallen planerade att döda oss i sömnen.
Då åkte den ut ur rummet.
Vi band även fast våra olika djur på torkvindan och lekte karusell, då gick jag i årskurs åtta...
Det tråkiga med det hela är väl att mjukis-passionen har aldrig riktigt runnit ur ådrorna.
Jag älskar dem fortfarande, men lite mer dolt möjligtvis.
Då jag ser en mjukis-isbjörn hoppar hjärtat över ett slag, jag fullkomligt älskar isbjörnar och jag skämtar inte!
Men nu finns ingen isbjörn i min säng, utan en elefant, det funkar rätt bra det med.
Och den som "fuckar" om att jag har en elefant i min säng kan få en smäll på käften, elefanten är min räddare i den mörka natten.

Jag hade även en förkärlek till att slicka på saker och ting...i vinterkyla. (Det såg ju så himla gott ut!)
Ja ni kan väl tänka er hur det slutade.
Tungan satt ofta fast.
Jag fastnade på garagedörren, skidliften och det värsta stället var nog på Stefans traktorskopa.
Men till mitt försvar var det för att vi skulle prata genom hålet som fanns på den, vilket slutade med att Jocke fick panik och hämtade sin mor och far.

Ju mer jag tänker på min barndom ju mer inser jag att lyckligast var jag i Holmträsk.
Det var min trygghet.
Alla andra tryggheter har förvunnit med tiden, men Holmträsk, det finns alltid kvar.
Och där är man alltid välkommen, skitig som ren och jag kan alltid vara mig själv.
Utan den platsen hade jag varit vilsen, vilsen i en värld som anser sig vara stor och skrämmande.
Det är jag otroligt tacksam för.

Ja, barndomen är allt bra fin att tänka på.
Jag vill tillbaka, ta mig dit!
Tjing!