MrDoris

Dagens fundering: Tryckt undan mina tankar hela dagen. Tacka Gud för HannaP!
Dagens beroende: Ske-paltn som min mamma så snällt stått och gjort, speciellt åt mig.



Idag på jobbet kom min pappa in.
Hanna kom fram till mig i köket och viskade: -Jag tror att din pappa är här? Du får väl avgöra själv om du vill gå ut eller hur du vill göra.
Jag stod och funderade ett bra tag, fick lite småpanik, men beslöt mig ändå för att gå ut och hälsa på honom.
Han kom ju förmodligen ändå in för att få tvär-träffa mig.
Det kändes, som vanligt, jättekonstigt.
Och jag slänger ur mig: - Var vill du sitta pappa?
Pappa?
Nej det funkar fan inte, kan knappt säga det längre.
Jag har ingen pappa?
Men för hans skull är det kanske skönt att få höra det ordet ibland, vilket jag är högst tveksam om.
Dessutom är han inte värd någon välgörenhet, vänligt bemötande eller omtanke.
Dock är jag för feg.
Jag följer samma spår som alltid.
Någon dag får jag väl hoppas på att han bryter kontakten helt?
Lättare att leva utan honom än att han tar sig tid i femton minuter, en gång i halvåret (högst), för att få höra hur det är med sin dotter.
Jag blir arg.
Och ledsen.
Och förvirrad.
Nu vill jag bara lägga mig ner och glömma denna dag.
Tjing!